En vän i synnerhet

Jag har inte enormt många vänner. Jag har aldrig varit tjejen med 5 bästa vänner och 15 nära vänner etc. De som klarar av att bolla alla dessa vänner och hålla kontakt med dem har min fulla respekt, men det är inget för mig. Istället har jag några få nära vänner och sedan naturligtvis vänner och bekanta som jag inte träffar  jätteofta men ändå håller en regelbunden kontakt med. 

Och så har jag naturligtvis en bästa vän. En vän som jag träffade för första gången i augusti 1988 när vi började skolan. Sedan dess har vi mer eller mindre varit, kanske inte bästa vänner, men vänner. Vi har varit vänner i drygt 20 år och det är en vänskap som jag har svårt att föreställa mig vara utan. Vi har haft våra upp- och nedgångar och kanske inte hörts av så mycket under vissa perioder, men vi vet alltid var vi har den andra. Även om vi inte skulle ha pratat på flera veckor så vet jag ändå att jag hade kunnat ringa henne mitt i natten om jag hade behövt. Jag vet att hon alltid finns där och jag hoppas hon vet att jag alltid finns här för henne.

Vi har enormt roligt när vi ses, för vi är så olika på många sätt men samtidigt enormt lika på andra områden. Alla dessa interna skämt som vi delar och saker vi varit med om under dessa år är det som binder oss samman. Alla dessa sjukt roliga festkvällar vi haft och dansat och sjungit så mycket att vi glömt dricka (tro det eller ej). 

Att uppleva en vänskap som denna är en lycka för mig. Att ha en vän som känner mig bättre än jag känner mig själv och som jag vet alltid kommer att finnas där oavsett. Utan henne hade jag inte klarat att gå ut från begravningskapellet den där dagen i juni 2000. Hon klev ut i gången och kramade mig och stöttade mig. Det glömmer jag aldrig. Du höll mig uppe.

Du är fan det bästa som finns! Jag älskar dig!


Kommentarer
Postat av: Anonym

löftet att inte gråta bröt jag tyvärr....jag älskar dig med så mycket,gumman:)

2009-02-19 @ 17:58:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0