Helles värld

Idag är det den 27 maj. En dag som jag trodde skulle bli lättare att hantera allt eftersom åren har gått. Idag 9 år senare kan jag meddela att det inte är någon stor skillnad. Det är fortfarande jobbigt. Det är fortfarande skitjobbigt. Jag slits tillbaka till IVA där hela familjen vakade dag och natt. Vi visste vad utgången skulle bli. Vi visste inte när det skulle hända. Vi turades om att sitta vid hans sida. Det såg som att han sov, han såg så fridfull ut. Jag vill tro att han är det nu också.

Utanför snurrade världen på som vanligt. Det kändes så overkligt att folk utanför vara glada och skrattade när vi i samma ögonblick upplevde den svåraste och hårdaste tid vi någonsin upplevt. Vi befann oss i vår egen bubbla, vår egen bubbla av sorg och saknad. Men också av tröst och kärlek.

Det går inte en dag utan att jag tänker på min Pappa. Det går inte en dag utan att jag saknar honom. Det går inte en dag utan att jag vill ringa honom och prata med honom. Saknaden och sorgen finns alltid med mig, men det blir lättare att hantera. Jag har lärt mig leva med och acceptera det som hände, men jag kommer aldrig att förstå.